Det där med blommor och bin är det en svunnen tid?
Surrogatmammor eller ej? Enligt min mening är det mer än fråga om; Hur mycket skall vi människor påverka och manipulera vår natur och oss själva? Jag menar att ju mindre vi exprimenterar med våra naturliga förutsättningarna dess bättre är det. Men nu är det ju så att de naturliga förutsättningarna inte all gånger är rättvisa. Alla människor kan inte föda barn, normalt sett, om något nu för tiden får eller kan kallas normalt? I vilket fall som helst har män ytterst svårt att föda barn om det ens är möjligt, tyvärr finns det många kvinnor som trots sin högsta önskan att få barn har inte har möjlighet till det. Jag är som sagt emot detta moderna manipulerande av våra skapelser som människor, men ibland måste även jag vika mig inför det faktum att naturen inte alltid är rättvis och att det då finns andra önskningar och meningar än mina som får råda. Detta sagt ur ett mer praktiskt och "externt" synsätt. Ett synsett som mycket beror på vår geografiska omgivning, där man i många länder finner en helt annan lagstiftning än vår. Ta Danmark som exempel, där beviljas både insemination och surrogatmammor. Vad gör då kvinnor som vill bli mammor? Jo dom reser till Danmark för att få det hela gjort. Alltså i dessa fall manipulerar man/kvinnan med både naturen och vår lagstiftning Jag förstår därför att människor som vill ha barn också kräver den rätt dom tycker sig ha, med argumentet "Naturen är i alla lägen inte rättvis!" och visst är det väl så för en kvinna som låter sig insemineras inte behöver bli en sämre mor än en som skapar sitt barn på "normal" väg. Det är ett svårt val för mig som troende att ta ställning i denna fråga, därför känner jag mig tvungen att överlämna valet och ansvaret åt den eller de människor som det gäller. Detta kanske kan upplevas som fegt och väligt att inte ta ställning och peka med hela handen i en så viktig och avgörande fråga för människans yttersta framtid. Frågan blir för mig därför; Vem är jag som kan sätta mig över en medmänniskas högsta önskan? Det sägs ofta att man skall gilla läget, jag tycker inte det, men ibland får man acceptera läget och det faktum att man ibland konfronteras med oliktänkande.
Om inte jag tror vem kan jag då begära till tro? Om inte jag hoppas vem kan jag då begära till hopp? Om inte jag ger kärlek, vilken annan kan jag då tvinga till kärlek?
Ja så går mina tankar ibland beträffande de kristna budskapen om Tro, Hopp och Kärlek, men för mig är hoppet det största. Att hoppas på en bättre värld med förståelse för våra medmänniskor och andra levande varelser kan ju inte vara fel. Skriver jag idag med tanke på de nya lagar som snart kommer att vara ett faktum. Jan Dolk.
PS. Var ute och reste med Bänke från bänken ett par dagar i veckan. Talade då om det här.Kommentaren blev då, "Janne nu har rö väl blivit alltför religiös, sluta grubbla, kyrkan och tron är bra på många sätt men kanske är det så att att det bästa med kyrkan är dess soppluncher, där är jag med," säger Bänke med en glimt i ögat. Ja för många av oss är kanske det viktigaste, mat för dagen och en sopplunch med dess gemenskap.
