Brott och Straff

Upprättelse eller inte och för vem?

Igår var jag på ett symposium i Tallåskyrkan, det var Börge Hellström från Gustavsberg som först berättade om sin egen bakgrund som grovt kriminell och hur han sedan efter många år av kriminalitet lyckades ta sig ur sin situation.

Efter denna inledning förde Börge en diskussion om dagens "kriminalvård". Eftersom jag själv under några år arbetat tillsammans med kriminalvården i akt att få ut straffade i näringslivet, kanske jag fann föredraget mer intressant än i normalfallet. I stort sett menade Börge att dagens "kriminalvård" inte var värd namnet. I stället lade han upp ett senario om hur han utifrån sina egna värderingar och erfarenheter önskade att kriminalvården skulle tänkas se ut. Till stora delar tror jag att "normalmänniskan" kan dela Börges uppfattning, när man talar om vård är det ju frågan om vård och inget annat och varför menade Börge, skulle man då inte inrätta en vårdgaranti inom kriminalvården. En spännande tanke som utvecklades i Börges resonemang och som sedan kom att utmynna i en spännande diskussion mellan åhörare och Börge. Jag vet även att Börge var med att starta KRIS, "kriminellas rätt i samhället".

Jag som Kristdemokrat är mycket stolt över Stefan Dozzis insatser inom Brå. Stefan som jag ofta har talat med under de gågna åren har förstått att tidiga insaser när det gäller våra unga, ger stor och positiv effekt senare i livet. Med dessa tidiga insatserna skulle man inte behöva inbegripas i Börges resonemang, men tyvärr är verkligheten inte alltid den man önskar.

Börge har ju dessutom meddelat till lokalpressen att han även tänker arbeta inom politiken och då för "Sossarna".

Själv hade jag varit mycket gladare om han valt att arbeta för oss Kristdemokrater.

Det är just människor med olika bakrgrund och livserfarenheter som behövs inom politiken och det är helt underbart att det finns vissa partier som förstår detta. I det här fallet kan jag inte låta bli att tänka på min kompis Kenta Eriksson, en man som vågar säga vad han tänker och dessutom har hjärtat med sig. Kenta är inte ens delgiven brottsmisstanke men inom M har han blivit struken från en självskriven plats i kommunalfullmäktige.

Vad är man egentligen rädd för inom M?

Nåja åter till Börges resonemang som jag menar mer rör spontanbrottsligheten, visserligen upprepade men ändå spontana brott.

Det som för mig även är intressant och kanske än mer intressant, är den mer organiserade brottsligheten som styrs uppifrån och som inte sällan i de nedre regionerna leder till fruktansvärda konsekvenser för enskilda människor. Dessa tankar för mig ofelbart till tidigare länspolismästare och upphöjda politiker som utnyttjat människor för handel av exempelvis sexuella tjänster. Här håller man ihop och tystnaden är oftast total i vänskapskorruptionens namn.

Dessvärre är att brottsoffren oftast skäms och inte vågar säga något, en del av brottsoffren finner ett nytt liv och utifrån det vill man heller inte tala öppet om sina erfarenheter.

Som en vän inom kriminalvården sa till mig: "Janne det är nog så att de största brottslingarna finns utanför stängslen."

I sammanhanget vill jag tacka Tallåskyrkan och Missionsförbundet för att man åter öppnat kyrkan och dessutom upplåter den till intressanta diskussioner människor emellan.

Det kallar jag för att ha "kyrkan mitt i byn".

Jan Dolk

PS

Bild: Ägget en lekplats för många unga i barnrikesamhället Hökarängen under femtiotalet, numer ett kulturminne.

Kan säga att här har en och annan brottsling lekt, kanske politiker också eller både och.